»Jag kom nära min egen historia «

Margareta Strömstedt tänkte först döpa sin nya bok till »Fötter« eftersom hon i det första kapitlet skriver om fötter som satt spår i sanden. Hon ändrade sig. Den bok hon ger ut i augusti bär den något mer fantasieggande titeln »Jag skulle så gärna vilja förföra dig, men jag orkar inte«. Mera om detta senare.

Hon har läst hela boken högt för sin man, berättar hon när vi äter lunch vid hennes köksbord med utsikt över Årstaviken. Bo Strömstedt är hennes man sedan sextio år och före detta chefredaktör för Expressen. Han är nu dessvärre nästan blind.

– Jag tycker att det är väldigt bra att han inte har några invändningar, för det skulle man kunna tänka sig. En del saker i boken ligger honom nära.

Mera om detta senare.

Detta bokprojekt började med att Margareta Strömstedt, som är född 1931, skrev om att vara 80 plus i en antologi med titeln »Vad jag tänker på när jag tänker på livet«.

– Hela livet kom tillbaka. Det var så roligt att skriva. Jag kom nära min egen historia. Och jag hade redan börjat skriva om min far för en föreläsning i Smålands akademi.

Så ett kapitel i hennes bok handlar om August Henriksson, hennes »store starke far, frikyrkopredikanten som såg med humor på det mesta och tålde sina barns uppror och som alltid är närvarande hos sin dotter. »Ofta när jag sitter och arbetar kan jag tycka att dörren öppnas. Någon har kommit in i rummet. Jag vet att det är du.«

I varje författarskap finns en hjärtpunkt där det glöder av känslomässig intensitet, skriver Margareta Strömstedt. Relationen till pappa August är en sådan hjärtpunkt i hennes författarskap, en glädje i en barndom som hon i övrigt utan att tveka betecknar som »fasansfull«. I boken beskriver hon sig själv som nittonåring: »Jag var osäker, utan självförtroende och till och med självmordsbenägen ibland och jag hade knutit in vår traumatiska uppväxt med en nervsjuk, hysterisk mamma i ett litet paket; jag hade slagit ett svart snöre om paketet och jag hade menat att aldrig, aldrig knyta upp det igen.«

Men det gjorde hon i alla fall så småningom. I en serie barnböcker och några självbiografiskt färgade romaner skrev hon sig fri från sin barndom.

I den nya boken skriver Margareta Strömstedt om tre författare som betytt mycket för hennes eget författarskap.

Astrid Lindgren, som hon var nära vän med i mer än fyrtio år och skrev en stor biografi om. Det tycks ha funnits en själarnas och kynnets gemenskap hos de två smålandsflickorna. Astrid Lindgrens barndom var betydligt ljusare och lyckligare än Margareta Strömstedts, men även i hennes författarskap var relationen till fadern, Samuel August, en hjärtpunkt.

Tove Jansson, som Margareta Strömstedt besökte på ön Klovharun i augusti 1968 för ett tv-program och blev inblåst i över en vecka. Hon beskriver sig själv som en typisk filifjonka som längtade mycket efter en mamma som Muminmamman.

– Tove var så inbjudande, hon ville komma djupare än i vanliga intervjufrågor. Hon ville att man skulle byta smärtpunkter och hjärtpunkter, och det var så lätt att utgå från alla hennes figurer.

Och Sara Lidman, som var så uppmuntrande och bjöd Margareta Strömstedt att bo några veckor i Missenträsk. Margareta berättade för Sara om sin mammas obehag om hon råkade tappa hår på golvet. »Våra mödrars hårtussar, vi måste ladda dom!«, manade Sara.

– Jag måste säga att Sara betydde mest. Hon krävde mest, hon ville att jag skulle gå djupare och gå just till smärtpunkterna. Hon gav mig verk av andra författare som jag läste och påverkades av, som Nathalie Sarraute och William Faulkner. Utan Sara hade jag inte läst Faulkner, han betydde mycket för mig.

Ur den nya boken: »När det gäller skrivandet handlar det om just mirakel, precis som när det gäller kärlek. Och mirakel kan man aldrig genomskåda, bara skåda.«

Margareta Strömstedt skrev om kärleken till sin man i sin förra bok och de övervunna kriserna i denna kärlek. Detta mirakel. Hon återkommer till detta i den nya boken och skriver om tystnad och stängda dörrar, och om hur tystnaden bryts efter ett gemensamt besök hos Ingmar Bergman, av alla människor.

Hon skriver också om ett möte med den dansknorske författaren Aksel Sandemose i Stockholm 1965 några månader innan han dog. Hans unga och intensiva nya hustru Hanne gick och shoppade, beledsagad av Bo Strömstedt medan Sandemose och Margareta satt kvar på Operakällaren.

Han berättade hela sin historia för henne, med sina »egna magiska ord«, om barndomen i Jante, om förtrycket och utsattheten. Margareta Strömstedt skriver att dessa timmar skimrar när hon tänker tillbaka på dem.

»Och aldrig ska jag glömma att han tog mina händer efter dessa timmar och när eftermiddagssolen redan höll på att gå ner hördes hans mjuka dansk-norska röst: ›Jeg skulle så gerne ville forföre deg, men jeg orkar ikke.‹«

Fakta | Lax i Tanto

Bjuden på lunch: Margareta Strömstedt.

Aktuell: Med en ny bok, »Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte«, som kommer ut på Albert Bonniers förlag i början av augusti.

Åt och drack: Rimmad lax med dillstuvad potatis från Melanders fisk i Hötorgshallen, mineralvatten, tryffelchoklad från p&b i Hötorgshallen, kaffe.

Bjöd på lunch: Kurt Mälarstedt, som åt och drack samma sak, liksom Bo Strömstedt, som deltog i samtalet.

Var: Hemma hos Margareta och Bo Strömstedt i Tanto på Söder i Stockholm.

Fotograferade: Angelica Zander.